Lubben fanns förstås på plats och det gjorde också vitrockan. Blåbäret Johan fick också på något tyngre. Vi misstänkte rejäl håkäring, men efter tio minuters pumpande kom rullningen, alltså den typiska rörelsen när håkäringen slingrar sig och rullar upp för linan. Efter ytterligare tio minuter valde hajen att kliva av. Men tidigt på morgonen fick istället Mattias upp en 145 cm lång håkäring på cirka 25 kilo, en blygsam fisk i förhållande till maxvikten på över ett ton.
På hemvägen när vi skulle avsluta med lite blåkäftfiske, såg Johan plötsligt en fena kryssa runt inte långt från båten. Brugd? Håbrand? Nej, en klumpfisk med tanke på den lite vaggande gången i vattnet. I den svaga strömmen var den på väg rakt mot oss! Tyvärr skrämdes den av några trutar och stormfåglar och irrade vidare på sin färd med strömmarna genom världshaven.